Okej, ja saknar faktiskt min lilla Fir nu när det är massa snö ute och fint väder. Skulle va kul och bara rida ut en sväng. Men ja saknar inte allt jobb. Nej, jag är nog ingen hästmänniska men Fir va ju endå min häst. Ska nog åka och hälsa på han, men de har haft karantän för att privathästarna har fått ringorm och utslag och grejer. Men förhoppningsvis är det bättre nu!

Man läker med tiden och såret som en gång fanns där ersätts med ett ärr. Ett ärr gör inte lika ont, men det kommer alltid att finnas där och påminna om smärtan, men också om dig, om dina stora kramar och om all tid vi hade tillsammans. Du var en utav de få personer jag som liten såg upp till och var så stolt över. Jag saknar dig så mycket.
Jag tänker på dig varje dag. Jag tyckte alltid det lät så överdrivet när andra sa så och jag förstod inte hur man kan orka med att tänka på någon varje dag, men det är inte frivilligt och nu förstår jag hur det känns.
Det har gått längre än ett år sedan jag såg dig sist. 30 juni 2009. Jag kommer alltid att komma ihåg den dagen, mamma när hon lägger ifrån sig telefonen som ringt, och hur jag kände. Det jag kände va ingenting. Det va som om det inte va på riktigt och jag skulle säkert bara kunnat gått iväg och gjort något annat, precis som om inget hade hänt. 
Det är så många saker jag skulle velat göra annorlunda. Men det som har hänt har hänt, och det man gjort är gjort. Jag vill bara att du ska veta att jag saknar dig och att jag älskar dig, Magnus, min älskade morbror. Att jag alltid kommer göra och har alltid gjort.